Algot Engströms Elektroterapi
Algot (1887-1958) var yngre bror i familjen Engström. Det stod klart att han inte skulle ärva gården. Gården hade delats mellan de äldre bröderna Rickard och Erik. Istället fick Algot nöja sig med en liten parstuga på brodern Rickards hemman. Men, den kluriga gubben ”Herr Algot” utvecklade diverse talanger. I bevarad korrespondens adresseras han om vart annat som ”Fotograf”, ”Målare”, ”Musiker” eller "Radioamatör". Detta kapitel handlar om något helt annat, nämligen Algots ”Wohlmuthapparat” och lite historia kring denna.
Bild 1
Bild 2 och 3
Bild 4
På 1800-talet blev det känt att kroppen har och är beroende av elektriska signaler. Detta är bland annat grunden för EKG och en massa annat som är rutin i dagens sjukvård. Då fanns inga gränser för idérikedom kring ström. En teori var att ”galvaniska strömmar” i kroppen hade läkande effekt, men också att sjukdom kunde bero på oordning eller brist bland dessa strömmar. Den så kallade Wohlmuth-tekniken syftade till att bringa elektrisk ordning och ge hälsan åter. Genom att koppla två elektrodplattor till kroppen, via ett batteri i apparaten, uppstod en liten ström. Kroppen fungerade som en ”elektrolyt”. Strömmen kunde mätas och regleras och tekniken utvecklades av tysken August Wohlmuth (tros vara 1910-talet). Metoden ansågs bota många typer av sjukdomar (se Bild 1-4). I marknadsföringen beskrevs (observera gammal stavning):
”-Hälsan är alltså beroende av ett visst mått av livselektricitet. Störningar i denna normala tillförsel av detta viktiga livselement betyder motsvarande störningar i hälsotillståndet. Kroppen blir mottaglig för sjukdom av olika slag.
-Med andra ord: Människan är F R I S K, så länge det finns jämvikt mellan tillförseln och förbrukningen av livselectricitet. Däremot blir hon S J U K, om denna jämvikt rubbas.
-Dessa enkla och av vetenskapen allmänt erkända grundsatser bevisa den utomordentliga betydelse av att man på lämpligt sätt kan utifrån tillföra kroppen den mängd av elektricitet, som fordras för att häva svaghets- och sjukdomstillstånd.”
Man refererade även till exempelvis ”Sveriges förnämsta läkare för elektroterapi, Överläkare G Edström som i Läkartidningen skriver:
”-Den galvaniska strömmen har alltid ansetts som ett gott läkemedel, ehuru dess popularitet något varierat från tid till tid, och från land till land. I vissa länder t.ex. Frankrike har den varit mycket uppskattad, och i de tyskspråkiga länderna och Amerika har dess anseende, som ett värdefullt läkemedel alltid varit befäst”
”Galvaniska metoder” av detta slag finns kvar idag, men inte inom traditionell sjukvård, vilket säger en del om teknikens effekter. Frågorna var mycket omdebatterade, redan på 1920-talet. Följande citat är från den vetenskapliga tidskriften Scientific American 1924, angående ”elektro-” och ”radio-terapi”:
”…. It has given free reign to idiotic ideas.”
Bild 5
I USA var den så kallade ”RDK-apparaten” populär (Radio Disease Killer), den gick även under namnet ”Radio Biola” (se Bild 5, redigerad nätbild). Uppenbarligen var apparater av dessa slag ganska vanliga i de svenska hemmen, om än dyra. Ett företag i Malmö sålde under 30-talet en låg-budgetversion av Wohlmuthapparaten och tog sig dessutom friheten att använda namnet Radio Biola. Den svenska kopian (Bild 6) liknar inte alls vare sig den amerikanska metoden eller Wohlmuth, i utförande eller teknik. Det nya med den svenska Radio Biola var att man jordade strömkretsen till ett vattenledningsrör i hemmet, och om man inte hade ett sådant erbjöds ett kopparrör tillsammans med apparaten! Bild 7 visar en säljbroschyr som Algot sparat till eftervärlden, och texten talar sitt eget språk och vänder sig till allsköns olika sjukdomar.
”-Biola är en reservoar, som uppsamlar sjukdomsvågorna eller sjukdomsvibrationerna och förvarar dem….”
Den uppenbara tolkningen av texten ovan är att sjukdomsvågorna eller dess vibrationer lagras i apparaten, töms ut i vattenledningsröret, och återgår till jorden.
Bild 6
Bild 7
Algot beställde sin apparat från dess svenska agent Wohlmuth-Centralen (med adress Norra Kungstornet, Stockholm) 1924 till ett bra pris av 147.50 kr (katalogpriset var 295 kr). Uppenbarligen var inte Algot riktigt övertygad kring apparatens förträfflighet, enligt sparad korrespondens. Trots det slutade historien så sent som under 50-talet med beställning av en apparat till, även den från Wohlmuth-Centralen Stockholm. Bild 8 visar hur det kunde sett ut i Hörneå på 20-talet.
Bild 8
Algot nöjde sig inte med bara Wohlmuth, han beställde även en ”RadioLex-apparat”. Tyvärr finns inga broschyrer sparade kring denna apparat, och via nätet får man bristfällig information. Likväl verkar även dessa apparater ha varit ganska spridda i de svenska hemmen för nära 100 år sedan, att döma av muséer, auktioner och annan information. Tron är att dessa handhållna apparater förseddes med nätspänning och att de påkopplade glasrören fungerade som en sorts neonrör (likt moderna åskbollar som varit populära prydnader i sentida hem). När de lysande glasrören fördes över huden riktades de elektriska strålarna mot det sjuka området. Man såg ju hur elektriciteten tog kontakt med det sjuka, och vem blir inte frisk av en sådant fyrverkeri? Om någon läsare vet mer om detta, hör av er till redaktionen. Bilder 9-11 visar hur det kunde gått till.
Bild 9
Bild 10
Bild 11
Av stort intresse är den text som återfinns nederst på Bild 7. En viss J.O.V Söderman, Hörnefors, Hörneå var representant för Radio Biola i ”Övre Norrland” på 30-talet. Huruvida Algot hade ett finger med i spelet är okänt men uppenbarligen fanns en krets av galvaniska elektriker samlad i bygden. I mån Algot haft sina två Wohlmuthapparter och en RadioLex för eget bruk eller om han haft någon form av mottagning är inte känt. Hör av er till redaktionen ifall ni vet mer, eventuella skadeståndsanspråk för felbehandling eller komplikationer förutsättes preskriberat.
Gunnar Engström 2008-12-25
Besökare