Hörneå bys hemsida
web-redaktör:
lena.lindholm
kontakt

Rallarungens
beännelser !

Del 1

Rallarungens bekännelser

Hörneåbor berättar

Startsida

Hörneå bys hemsida www.becken.se

Rallarungens bekännelser!

Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling

Del 1 - Uppväxt

Mina föräldrar var "vattenrallare" och jag har följt familjen från Stugun i Jämtland, där jag föddes 1942 i Dalbo, tills jag kunde stå på egna ben. Min pappa körde på den tiden taxi och timmerbil med gengasdrift.

Taxi

När jag var ca ett år flyttade vi till Krångede där man byggde ett jätteprojekt - ett vattenkraftverk utan like på den tiden. Pappa körde lastbil men så småningom halkade han in på att köra och reparera grävmaskiner, något som sedan blev hans huvudsakliga yrke hela livet. Vi bodde i en liten stuga som vi hyrde uppe i en backe som än i dag benämnes "Frölingsbacken".

Stuga i Krångede

Backen var brant och där skrubbade jag mina knän så att jag fick minnen för livet efter alla färder utför backen med språng, eller med barncykel. Jag var bara två, tre år och har inte alltför många minnen från den tiden kvar. Jag kan minnas min första trampbil som pappa byggde och att vi låg ute i en ärtåker och åt ärtskidor då och då.

Stugan i Krångede var ca 30kvm stor. Bara kök och ett rum, men där rymdes vi bra. Rummet var sovrum och vardagsrum kombinerat.

Pappa o mamma har alltid varit dansanta och träffades på en logdans nånstans. Ofta åkte dom ut på dans. Pappa körde lastbil på bygget på veckorna och Taxi på helgerna.

Nästa bygge var Storfinnforsen några mil norr om Ramsele i Ångermanland. Där skulle man begå "våldtäkt" på Faxälven och bygga ett nytt stort kraftverk. Vi hyrde först ett hus i Flyn, strax nedanför bygget. Där bodde vi tills dess pappa byggt ett litet hus uppe i Storfinnforsen eller Flybränna som jag minns att det hette på den tiden. När vi senare flyttat in i nybygget brann huset i Flyn,av någon anledning ner till till grunden. Bränder var inte ovanliga på den tiden och under tiden i Krångede, brann även en stor ladugård ner och massor av djur brändes inne. Husen eldades ofta med ved och även kol och koks. I husen fanns ofta vedspis där man hängde upp kläder på tork vilket inte var helt riskfritt. Lampor eldades ofta med fotogen och en typ av strumpa som brann och avgav ett skapligt sken.

Vid Storfinnforsen brusade och dånade de vilda forsarna fram innan dammen stoppade upp vattnet och det bildades en jättesjö över markerna på ovansidan. Läs om dammen och Storfinnforsens vattenkraftverk på Geocachings hemsida. Se bilder här

Mitt och min fars bästa fiskevatten blev därmed historia. Där fanns massvis av öring och harr. Jag är faktiskt uppväxt på ädelfisk som vi fiskade på fritiden. Hemma i trappan ned till källaren stod alltid en balja med ädelfisk. Jag har ett minne av att vi aldrig åt kyckling på den tiden. Det räknades som ren lyx och jag var nog ca 18 år innan jag för första gången åt grillad kyckling,
något som därefter blev vardagsmat för alla.

Pappa hade en 98-kubikare , Husqvarna, som han pendlade med. På kvällar och helger byggde jag o min far en villa med källare i Storfinnforsen.
Jag åkte alltid med på 98-kubikaren till fiske o bygge. Jag tjyvkörde den dessutom på vår tomt,runt, runt, vårt hus när den stod "ledig" därhemma.
Fisket var inte helt okomplicerat när flottning av timmer pågick för fullt. Massor av timmer kom åkande med strömmarna och man fick passa på att kasta mellan stockarna när det var lite uppehåll i timmerströmmen. Pappa byggde egna utterbrädor av trä, metalltråd, blyvikter och kork. På den tiden fick man fiska med utterbräda både i älvar och sjöar och ingen begränsning i antal flugor förekom. Ofta fastnade man i nån stock och tvingades springa längs stranden och dra in stocken och hoppas på att linan höll. Annars fick man bygga en ny utterbräda igen.

Bakom timmerbrötarna som bildades då och då var det bra fiskeställen. Där trivdes fisken och man använde då helst ett långt bambuspö med flugkast på ca tre flugor som man sakta drog över ytan bakom stenar och ståndplatser, där man trodde att det skulle finnas fisk. Sällan gick man hem utan, i princip aldrig. Det fanns massor av fin harr och öring i alla storlekar.

Utter

Utterbräda med lina, typ den vi byggde

 

Fiskare

Fiskargänget, jag i keps, min far i mitten, lillebror och några andra

Huset är det enda hus som arbetare byggde med källare och det står bebott än idag. Man kan faktiskt se huset i en av filmerna på YouTube. Alla andra vattenfallshus och baracker flyttades och användes på nya byggen, bl.a till Tuggensele, där vi senare i livet kom att bebo en sådan vattenfallsvilla för två familjer. Scoutstugan i Hörnefors , på väg mot Solpsjön, är faktiskt byggt av ett sådant blockhus. Tjänstemannahusen finns kvar till största delen, men dom ansågs ju lite "finare".

Det var fattiga tider, med ransoneringskort på socker o kaffe mm. men pappa tjänade så pass att han ensam kunde försörja en familj, köpa bil , bygga hus osv... 1952 köpte pappa en helt ny Hansa Borgward 1500 som vi sedan kom att flytta vidare med. Den bilen lärde jag mig köra med långt innan jag var körkortsmogen.

Hansa

Hansa Borgward

Här finns en länk till en annan, några år yngre, kvinnlig rallarunge Agneta Backströms historia. Många av minnena känner jag igen, bl.a den ovanliga bilen Tatraplan som hon nämner. http://storfinnforsen.byalag.com/minnen.pdf

För den som vill läsa mera om .....

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tatraplan
http://www.tatraplan.co.uk/

Tatraplan

Tatraplan med boxermotor bak

År 2000 besökte jag tillsammans med våra ungdomar de återvändardagar som man anordnat där. Vi bodde i vår husvagn nere i Ramsele på campingen och åkta upp till "Flybränna" för att om möjligt se om vi kände igen någon människa från tiden då man byggde kraftverket. Det började med att vi körde förbi hela Flybrännan innan jag förstod att vi redan passerat. Man såg knappt ett spår av det före detta bygget. När vi kom till tjärnen där jag alltid fiskat abborre, där det fanns så många blodiglar, vände vi och förstod att - här var det??
Några enstaka hus var kvar, platsen där skolan stått var igenvuxen, liksom vägarna och "gatorna" som fanns mellan våra hus på den tiden. Vårt gamla hus fanns kvar, bebott av någon nu okänd, mittemot "ingenjörsvillorna" som faktiskt stod kvar som sommarboställen för nya gäster. Allt annat var borta, affären, kiosken och allt annat mitt i samhället.

Vårt hus med mamma, syrran, sparklåda och 98-kubikaren. Jag på bron?

Lillasyster föddes hemma i vardagsrummet, det minns jag

På avfartsvägen ner mot bygget fanns i alla fall Forsgården kvar och där höll man återvändardagarna. Några plasttält fungerade som matsälle och inne hade man en utställning med bilder från förr. Dammen och kraftverket fanns lite längre ner, där forsarna en gång brusat och dånat. Jag kände knappt igen en enda människa men träffade ett par gamla skolkamrater som berättade lite om vilka som var där. Jag var för ung för att minnas dessa äldre som samlats.
Min far var borta och min mor inte intresserad av att besöka dessa platser.
Kanske hade hon inte så angenäma minnen från den hårda tiden som arbetarfamilj där. Vad vet jag ? Allt var dock välordnat och festligt men det kändes ändå inte som att man hörde hemma här längre. Frågan är om man nånsin hört hemma någonstans alls.

Vi har varit med och byggt upp vattenkraften men man har ändå inte känt sig rotad någonstans. Kanske just pga att man flyttat runt hela tiden. Jag minns att resorna från skolkamrater och flytten till nya platser alltid var fyllda av saknad och gråt. Man fick snart nya kamrater, men det var ändå tråkiga minnen att skiljas och flytta vidare igen.

Mor, far, lillebror och jag

Mina föräldrar - mor hemmafru hela livet, min far en hårt arbetande slitvarg utan like.
Hans arbetsliv var mestadels tungt hårt arbete som tidigt bestod i att köra lastbil med timmertransporter och sedan grävmaskiner och så småningom reparatör av dessa maskiner på kraftverken som byggdes. Jag var ju ofta med och såg vad han gjorde. Grävmaskinerna skulle smörjas, gick ofta sönder pga hårt slitage. Han var ofta "tandläkare" på grävmaskinerna. Bytte tänder i skoporna, svetsade på hårdmetall på slitytorna, bytte kullager, vajrar och kuggkransar mm. Tunga verktyg, tunga tänder, kallt och "jävligt". Ibland på vintern såg jag hur man byggde upp tält runt maskinerna och eldade med kamin för att kunna jobba med dem.

När arbetet på Vattenfall avtog, övergick min far till privat verksamhet på Åkerman grävmaskiner  och sedan på Landsverk o Kockum-Landsverk. Han arbetade som resemontör över hela norra distriktet, ibland även  i nord- Norge och ofta ända in i Ryssland där maskiner fanns i bruk. Hans verktygslådor var så tunga att dom nog inte gick att kasta om det skulle behövas. (Se senare vad man kan använda verktygslådor till i arbetslivet) Han nötte ut ett flertal servicebilar av märket Volvo Duett och Volvo Amazon och bilarna fick gå tusentals mil  tungt lastade på dåliga vägar.

Arbetet krävde även här att familjen flyttade, så småningom utan oss barn.
Mamma o Pappa flyttade en period till Göteborg och Kockums verkstäder, senare upp till Sundvall där Kockum hade en avdelning för skogsmaskiner, där pappa blev samordnare för resemontörer.

De sista tio åren pendlade han mellan Östersund, där man hade ett servicekontor och Sundsvall, där de hade sin bostad/bostäder. Mamma hade redan bytt lägenhet där några gånger, flitig som hon var att fixa nya lägenheter. Så småningom gick då min far i pension, trött och sliten men då satte han igång att bygga FIOLER, många fioler och reparera gitarrer mm.

fiolen och fiolerna

Han med sina många ggr krossade fingrar, byggde fioler? Men det gjorde han med besked. Han vistades i hobbyrummet hela dagarna och mamma spelade Bingo, villket dom ofta även gjorde tillsammans. Shopping på Ikea i Birsta hörde också till "nöjena" som pensionärer. Länge var dom också med på pensionärsdans och i körsång  i Sundsvall och jag tror dom hade en fin tid som pensionärer trots krämpor och sviter efter ett hårt arbetsliv. Pappa byggde fioler tills fingrarna inte längre klarade av det pga känselbortfall och darrningar.

Pappa var nog en av de mest envisa mekaniker jag sett. Den bult eller mutter fanns inte som inte han fick loss. Den fick sitta hur trångt ,hårt och eländigt till som den ville, man han fixade det, på ett eller annat sätt, med milt våld, knep o knåp, värme, kyla, svetsa på något eller använda fruktansvärt våld OM det krävdes ,men han gav aldrig upp. Det var nog en sida som man tvingades ha för att klara jobbet som resemontör på tunga maskiner på den tiden.
Man hade ju helt andra verktyg och hjälpmedel då, än det finns idag. Få motordrivna maskiner, dåliga lyftar och allt var tungarbetat.

Min pappa lärde mig några grundläggande regler som jag alltid försökt leva efter. Ärlighet varar längst. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig. Det där var ibland svårt att leva upp till. Särskilt när man blev påhoppad, slagen  och mobbad i skolan. I princip betydde det ju att du skulle ge igen med samma mynt vilket man ju också tvingades göra ibland. Öga för öga, tand för tand, blev istället måttot där.

Regeln att ärlighet vara längst har nog betytt att jag hållit mig på rätt sida om lagen så mycket som möjligt. En och annan fortkörning kanske inte räknas. Många av mina kamrater drabbades dock hårdare. Dom kanske inte hade föräldrar som lärde dom något vettigt.

Appropå ärlighet så kanske ni minns den så omtalade Vietaskuppen. Jag minns att pappa ofta spekulerade i vilka som utfört den. Kanske visste han? Pappa kände ju många vattenfallare som flyttat dit upp och vår familj var nära att flytta dit, när pappa vid ett tillfälle tillfrågades om det. Han gjorde tom. studiebesök där, men bestämde sig för att stanna kvar i Umeå och lämna Vattenfall för arbete i privata grävmaskinsföretag. Kanske hade han fått nog av att flytta runt. På alla byggen fanns lönekontor och många kanske funderat på att komma över lönekassan på något sätt. Vid varje löneutbetalning fraktades stora summor ut på byggena och det kanske var frestande att komma över en extra stor lön någon gång i sitt liv? Några kunde inte låta bli och till sist hände det – i Vietas.

Fallet blev aldrig löst och finns att läsa om i Wikipedia för den intresserade.
Det var i vart fall inte min far. Kanske någon av hans kumpaner? Några stora summor pengar såg jag aldrig mina föräldrar handskas med. Tvärtom var det ganska knapert, när bara pappa skulle försörja en familj på tre barn och hemmafru.

Han dog så småningom i 80-års ålder, med hedern i behåll,  i "järnblödning" förmodligen av allt tungt slit med järn och stål som han hanterat under sina dar som vattenrallare och resemontör.

Min mamma var alltid hemma och såg till att vi hade det bra. Varma kläder, god mat och ett fint och propert hem. Hon hade "pippi" på att tapetsera om och ibland var det nog sju lager tapeter på väggarna i de lägenheter hon bebott. Hon hade en inneboende oro i kroppen som gjorde att hon ständigt sökte nya lägenheter. Stod alltid i bostadskö, bytte och donade och farsan och vi barn bar möbler, från den ena lägenheten till den andra. Hon var duktig sångerska och sjöng mycket hemma. Hon drömde alltid om att hon skulle bli en Alice Babs och hon hade helt klart kunnat bli det, om hon bott och verkat i rätt miljö och med de rätta kontakterna.

Mamma visade sig också  vara konstnärligt lagd och målade tavlor i olja och tillverkade massor av blommor och vackra fjärilar med silvertråd och strumpbyxor. Hem till mamma var man alltid välkommen, närhelst man behövde mat och husrum, i jakten på nya karriärer.

Bild på fjäril som mamma tillverkat av silvertråd och nylonstrumpa

Mamma fick en hjärtinfarkt och gick bort även hon i 80-års ålder.

Forts. följer i del 2 med bl.a Skolgång och spännande uppväxt

Hörneå 2012 Tord Fröling

 

Hörneå bys hemsida www.becken.se