Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 3
Nästa bygge var Stornorrforsen och då byggdes hyreshusen på Terrängvägen i Umeå där vi då bodde och bussar avgick morron o kväll fullastade med vattenrallare. En del av Ingenjörerna bodde på "gräddhyllan" i Stornorrfors. Nedanför backen byggdes en affär där man hade frisör, en liten biograf och samlingslokal. Trots att det var så nära till Umeå?
Man hade alltid en förmåga att hitta en "gräddhylla" för tjänstemännen att bo på. (I Tuggensele var det precis samma sak. Ovanför bygget, barackerna och arbetarbostäderna, på en "gräddhylla" byggdes finare villor, där Ingenjörerna och dylika personer bodde. Vad avsikten var kan man ju lätt ana. Det var skillnad på folk och folk. Vi bodde nere i backen nära arbetarbarackerna i golvkalla, dragiga blockhus.)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Stornorrfors_dam_Ume%C3%A5_Sweden.jpg
Ett av mina första sommarjobb bestod i att sätta torv i slänterna runt inloppskanalen i Stornorrfors och där deltog många ungdomar från Umeå.
På em, efter skolan och på lördagar var jag också springgrabb på Axelssons livs på Berghem.
I Umeå avverkade jag folkskola klass 7 och därefter sökte jag till Realskolans treåriga linje. Där hann jag gå två år av tre, när det så var dags att flytta igen, nu till Tuggensele. Jag återkommer till det.
Här finner ni en otrolig hemsida med alfabetiskt register till i princip alla kraftverk i både Sverige och Norge plus massor av bra information om vattenkraften. Missa inte den!!!
http://vattenkraft.info/?page=6
Tillstånd från Leif ..
"Hej!
Roligt att du gillar min hemsida.Givetvis får du länka till min hemsida.
Med vänliga hälsningar/Best regards
Leif Kuhlin
Kuhlins Webdesign"
Berghem - rallarungarnas (bus)liv och leverne
Efter ett år i klass sex i Klemensnäs bar det återigen tillbaka till Vattenfall och nu Stornorrfors.
När pappa hjälpt sina bröder igång med marmorfabriken i Bergsbyn kallade återigen arbetet med grävmaskiner och verkstadsarbete.
Vi fick en lägenhet på Terrängvägen på Berghem och där samlades massor av rallare som skulle bygga kraftverket. Speciella arbetarbussar fyllda med rallare åkte tidigt på morgonen med dessa bussar och kom hem sent, trötta och slitna. Naturligtvis hade familjerna barn, liksom vår familj. Vi var då tre barn, jag äldst, min bror 3 år yngre och min syster 8 år yngre.
På dagarna gick vi i skola, jag i klass 7 på "Semis" , seminariet, nuvarande Minervaskolan?. Där slutförde jag min sjuåriga folkskola med bra betyg. Därefter började jag treårig realskola med tilltagande problem, både på fritiden och senare även i skolan i Lycksele.
På realskolan i Umeå , klass 7R och 8R (jag var då 15-16 år) fanns på den tiden en rektor som man aldrig glömmer. Han påminde om Stig Järrel som latinlektorn Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944).
Alla i klassen minns honom med fasa. Av någon anledning tog han hand om undervisningen i Kristendomskunskap. Förmodligen berodde det på att han ville straffa oss busungar på något sätt.
Klassen i Umeå. Tord Fröling syns i övre raden, nr 4 från vänster.
Ryktet hade väl gått att vi vara en svår klass mot sköra vikarier i andra ämnen.
Lektionerna började alltid med att vi skulle stå upp när han kom in. Det var dödstyst i klassen
och när vi fått sätta oss började en 2-3 minuters dödstystnad. Själv satt han med pannan i djupa veck och stirrade ner i katedern. Helt plötsligt kunde han dänga en linjal i katedern så att alla hoppade rätt upp och läxförhöret kunde börja.
Han gick ner bland eleverna, sakta, sakta, framåt i gången mellan oss och rätt som det var stannade han till och dök på någon elev som förskräckt skulle redogöra för läxan.
Det var inte lätt att komma ihåg vad man hade lärt sig kvällen innan när han stod bredvid och spred en stämning av skräck.
OM någon gjorde ett misstag kunde han slå linjalen över fingrarna , slå igen bänklocket över en hand eller dra i örat eller en lugg i håret. Rena rama sadisten.
Själv drabbades jag av att han vid ett tillfälle ryckte upp dörren till vårt klassrum, mitt i en annan lektion, och beordrade mig komma ut i korridoren. Där ryckte han tag i min skjorta så att knapparna rök, gav mig en örfil och påstod att jag hade varit på Hagaområdet och brutit av en gren på ett äppelträd hos en tant. Var han fått den uppgiften ifrån kan jag än idag inte begripa. Visserligen pallade vi väl äpplen då och då kring Berghem men inte kring Hagaområdet och inte bröt vi sönder äppelträden.
Förmodligen var det någon annan buse som gjort det, men jag fick sota för det.
Tala om rättvisa? Anklagad, dömd och straffad på samma gång i en korridor, ensam med
en galen rektor. Förtroendet för rättvisa och myndighetspersoner sjönk där rejält, något som förmodligen påverkade min militära tjänstgöring och framtid senare i livet.
Utseendemässigt och i sitt uppträdande var rektorn så lik ”min” sergeant i det militära att när jag tänker tillbaka på dessa personer så ser jag dom så lika varandra, både ansikte, miner och uppträdanden faller samman, trots att det var i så olika miljöer de verkat? Auktoritära, skrämmande, hotfulla och maktlystna. Order skulle lydas!!
På eftermiddagarna jobbade jag som springgrabb på Axelsons livs på Berghem. Jag körde ut varor till tanterna på Mycelievägen, Blåbärsvägen och villaområdena där lite mer välbärgade familjer byggt villor. Det var oftast dom som hade råd att ha hemkörning av varor. Lönen var 150 kr i månaden men oftast drog dricksen in mera än lönen varje månad. Man fick alltid några kronor eller en femma varje gång man körde hem varorna.
På översta våningen i samma hus som butiken bodde fru Bona, läkarhustru, som alltid verkade laga mat. Rund, glad och med tysk accent, lagade hon alla möjliga och för mig okända rätter och efterrätter. Hon ringde stup i kvarten ner till butiken och behövde varor. VARJE gång man sprang upp med varor fick man några kronor i dricks. Drickspengar o lön gick helt och hållet åt till att köra moppe, gå på bio och köpa godis med.
ag var inte ännu moppemogen men det såg Axelsson mellan fingrarna med. Jag fick cykla om jag ville, men moppen var förstås mera spännande. Han hade en flakmoped av märket Sachs och för lön o drickspengar köpte jag själv en Victoria med både cykelpedaler och motor. Den blev förstås söndertrimmad så till den milda grad att pappa fick lov att sätta körförbud på den, då och då. Han var omåttligt irriterad över att behöva hjälpa mig svetsa och förstärka ram och annat som inte tålde den omilda behandlingen som den blev utsatt för. 85 -90 km i tim var ingen omöjlighet med den moppen redan på den tiden.
Nästan alla butiker i Umeå hade sin egen springgrabb på den tiden. Även färgaffärer och andra småbutiker. Det gjorde att vi springgrabbar kunde byta varor med varandra. Chokladkaka mot brylcreme var inte ovanligt. Vi träffades och gick på bio tillsammans och då skedde bytesaffärerna oftast. Bytena var ju förstås svinn för butiksinnehavarna, men det var nog försumbart och man såg det som lite kompensation för usel lön.
Då fanns många biografer i Umeå, Odeon, Röda Kvarn, Royal, Saga m.fl och man såg alla pang-pangfilmer (Vildavästernfilmer) som gick. Det kostade då bara ca 2 kr att se en film.
Ibland såg man både matiné och ofta alla föreställningar från kl 3-5, 5-7, 7-9 och 9-11 När man gick ut från filmen var man både lite hjulbent och skjutgalen, så lättpåverkad som man var i den åldern. Tyvärr har man nu sett alla gamla Västernfilmer, men man ser dom ju på TV ändå, bara för att minnas och slutet har man ju ofta glömt vid det här laget.
I portgången bakom Axelssons livs fanns en cykelverkstad. Där fick vi ofta hjälp med att byta klackjärn på våra myggdojor. När man körde moppe i höstmörkret fanns det ju inget skojigare än att köra med klacksläp. Man tryckte helt enkelt ner en klack i backen och då gnistrade det så vackert i mörkret och så var det ju förstås tufft att visa tjejerna lite klacksläp.
På kvällar och helger när man hade lite att göra vistades vi ofta i källarna i hyreshusen runt Berghem. Där var det alltid något spännande som hände. Vi sköt med luftgevär och luftpistol och övade på allt som fanns. Ibland var det rena rama kriget i källaren. Kulorna ven mellan väggarna. En kompis , vars far var polis, sköt en kula ovanför ögat på en kompis och det kunde ha gått riktigt illa om det tagit 2 cm längre ner. En stor bula och en grop av kulan syntes. Hans mamma tröstades med att han sprungit på en pinne i skogen utanför. Vi övade ofta skytte på det sättet att en av oss höll upp en tändsticka och den andre sköt av den ovanför fingret:-) Tyvärr råkade en polis, boende i huset , ha sina fina Splitkeinskidor bakom tändstickan och vi råkade skjuta ett hål rakt genom hans dyra skidor. Gissa om han var förbannad på oss. Förlåt, det var ett misstag. Han bor eller bodde senare fö i Sörmjöle om jag inte har fel.
1956 inträffade Suezkrisen och det vara söndagskörförbud för alla utom taxi och bussar. Dom hade ett speciellt körtillstånd på framrutan. Då hade vi en gammal moppe som vi mekade med i källaren och den ville inte starta så vi styrde ut den på Nydalavägen och lyckades få fart på den. Tyvärr kom polisen i samma veva och vi fick körförbud, det var ju söndag och man fick inte köra motorfordon pga krisen, så illa var det, men vi fick bussigt nog bara styra in moppen i källaren igen och vänta på vardagen för att testa den.
Polisen gjorde då och då en runda på Berghem där det hände lite av varje. Vi hade lärt oss att man kunde köra genom hela hyreshuset från ena änden till den andra med moppe. In i ena änden och ut i den andra och på så sätt undkom man ju oftast. Dom visste ju ändå vilka vi var men det var väl spännande även för dom att kolla upp oss då och då.
Det mest allvarliga som hände, var att en av grabbarna fick för sig att knivråna en sjuksköterska i skogen mellan Berghem och lasarettet. Han igenkändes på sin märkligt lunkande gång och greps på torget i Umeå just pga det kännetecknet. Han hade också varit in på cykelverkstaden och slipat kniven någon dag före dådet, vilket många kände till.
Han blev sedermera bortforslad till ungdomsvårdsskola och jag såg eller hörde aldrig mera från honom i livet. Andra missbrukade, sniffade tinner och blev alkoholiserade mm. men jag hade ändå föräldrar, (oftast min mamma) som tog hand om mig och en självbevarelsedrift som gjorde att jag klarade mig bra trots allt. Jag hade ju tidigt lärt mig att rökning och annat var onyttigt för hälsan.
På den tiden var inte Universitetet uppbyggt och i skogen bortom Terrängvägen jagade vi ofta fågel och fiskade. I bäcken, som forsade friskt genom hela dalen bort från Bräntberget, och som numera är en damm vid Universitetet, fanns fin bäcköring. Mellan Berghem och Nydalasjön, där vi badade ofta, fanns bara skog och en liten skogsväg.
Min pappa ägde ett salongsgevär och vi visste ju förstås var han förvarade det. Det passade precis att stoppa ner i byxbenet och kolven stack upp innanför jackan. Stelbent smög vi iväg bort mot (Sherwood)-skogen som då låg nära Terrängvägen. Där jagade vi skogsfågel och annat villebråd som man kunde smyga på, men någon större utdelning gav det sällan. Spänningen att smyga omkring och skjuta med bössan var tillräcklig för oss grabbar.
Mörka höstkvällar samlades vi nere vid området kring nuvarande Östra Gymnasiet. Det var säsong att "palla" äpplen och smyga omkring i trädgårdarna och provsmaka läckerheterna som man odlade där. Söta "Maggan" var populär och hon lärde också grabbarna att pussas. En kö bildades och i mörkret tog Maggan emot och lärde oss hur man pussades, något som vi kom att få nytta av längre fram i livet :-) Stort tack till "Maggan".
(Nere i den dalen kom jag senare i livet, ca 1970, att finna min fru Aneth. Hennes far Gösta Juteborn byggde där en villa på Axtorpsvägen 76, där Aneth sedan växte upp. Hon har fö. förskonats från att forslas runt som vattenrallare, vilket gjort henne till en lugn och stabil kvinna som jag så väl behövde för att bilda den familj vi så småningom blev. Hon har aldrig bott på andra ställen än på ett par platser i Umeå och sedermera i Bäcken.
Sedan jag mött henne bodde vi på Korpralsvägen i en liten andrahands lägenhet, senare på Korsgatan i ett nybyggt hyreshus, fram till dess vår nya villa stod klar i Ersmark 1971.
1975 gifte vi oss och 1977 byggde vi nytt i Bäcken. Hon fick ju en fast anställning på kommunen i Hörnefors 1974 och det blev besvärligt att pendla genom hela Umeå varje dag , fyra mil med bil och dåliga bussförbindelser. Själv hade jag inte fått någon fast förankring och det tog många år innan jag "ankrade". Jag har av någon anledning alltid varit inställd på att draga vidare.)
Del 4 forts följer ....
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se